Sommaren 1984 träffades två kompisar för att diskutera körverksamhet. Båda sjöng med i en massa olika körer. Den ena av kompisarna hade ett problem, han studerade på Sibelius-Akademin och skulle göra sitt diplom i kördirigering men hade inte en tillräckligt bra kör för den krävande a cappella delen av examen.

De hade haft idén att "låna" en elitkör för ändamålet men efter flera förfrågningar av olika dirigenter hade det kommit fram att dirigenterna ogärna lånade sin kör åt en ung och oerfaren studerande.

Den ena kompisen frågade av den andra om man inte kunde tänka sig att grunda en helt ny kör?

Man skulle helt enkelt föra samman alla de bästa sångarna som man kände för att göra diplom i kördirigering. Detta var nåt som ingen hade gjort förr. Det hade gjorts bara två eller tre diplom i kördirigering före det, alla med dåvarande elitkörer.

Det var så att i körerna fanns det ofta en eller flera ledande sångare som kunde läsa noter osv., som drog hela kören framåt speciellt i inövningsskedet.

Idén var alltså att söka fram de här duktiga sångarna och bilda en helt ny kör av dem.

Men skulle det lyckas? Man skulle föra ihop sångare utan en gemensam historia och utan en gemensam framtid. Skulle dirigenten vara trovärdig inför så goda sångare?

Skulle nån överhuvudtaget ställa upp?

Programkraven var höga, man skulle sjunga ny och gammal musik utan att glömma romantiken. Första halvan av diplomet skulle göras med Kyrkslätts kammarkör och kammarorkester. I december gjordes Bachs Juloratorium i Kyrkslätts kyrka med diplomjuryn närvarande.

Andra halvan av examen borde bli färdig i januari 1985. Övningstid hade den nya kören alltså några månader.

Man startade med att kontakta goda sångare som man kände eller som nån hade rekommenderat: 4 sopraner, 4 altar, 4 tenorer och 4 basar, allt som allt 16 personer.

Första övningen hölls på hösten 1984 på Gamla studenthuset.

Dirigentaspiranten hade studerat ett år på Jorma Panulas kapellmästarklass, och hade idén att kören borde fungera likadant som en orkester. Han gav alltså ton till första sången och började dirigera.

Inga stämövningar, inget stöd från pianot, bara en ren musikalisk upplevelse, genast.

Alla gillade skarpt det nya konceptet och övningarna var mycket behagliga för alla inblandade.

I januari 1985 gavs det två a cappella konserter med samma program, första i Kyrkslätt och den andra på Sibelius-Akademin på Norra Järnvägsgatan. Taru Valjakka medverkade som solist.

En jury från Sibelius-Akademin var närvarande på diplomkonserten.

Nu hade Finländska kammarkören gjort sitt, projektet var slut och kören skulle upphöra.

Sångarna skulle återvända till sina egna körer.

Men vad hände sen?

Rundradion hade fått nys om kören, bjöd in den i studion och gjorde inspelningar.

Dessa skickades till EBU:s körtävling "Let the peoples sing", och Finländska kammarkören vann första pris i kammarkörsserien.

Plötsligt ville alla ha kören på sina konserter både a cappella och med orkester.

Samarbete inleddes med Radions symfoniorkester, Avanti, Tapiola sinfonietta, Operan.

Dowland på sångfesten i Joensuu, Matteuspassionen i Lahtis, Bachs Lutherska mässor i Kuopio, Purcells opera Dido och Aeneas med Helsingfors stadsorkester, Okko Kamu som dirigent, och i Tavastehus med en periodorkester med EOS som dirigent.

Skivor gjordes, en exklusivt med Erik Bergmans musik, en med Heikki Sarmantos musik.

Bachs motetter blev körens trademark, de gjordes överallt i landet.

Kören fick inbjudan också utomlands: Gershwins Porgy and Bess gjordes i Dortmund under ledning av Moshe Atzmon med afroamerikanska solister. I samma stad gavs också en a cappellakonsert.

Dirigenten blev också "känd över en natt": Tapiola Kammarkör, Radions kammarkör, Nyslotts operafestival; alla ville ha honom som dirigent för sin kör.

Finländska kammarkören fungerade aktivt i tio års tid tills dirigenten valdes till körmästare på Finlands Nationalopera 1995. Arbetet i operahuset krävde all tid som fanns, och möjligheterna till gästspel utanför operan var minimala.

FKK somnade in i en Törnrosa-sömn. När man inte kunde ta emot konserterbjudanden föll kören i glömska ganska snabbt. Var det här slutet?

2006 slutade dirigenten sin operakarriär och började fundera på vad man kunde hitta på för skojigt. Han hade blivit vald som dirigent i kammarkören Kampin laulu ett år tidigare, men nu kändes det som om man skulle hinna med något annat också.

Hans 50-årsdag var på kommande. Det verkar ju vara det skedet i människans liv när man förverkligar sina ungdomsdrömmar. Nån skaffar sin första motorcykel, nån annan reser runt världen.

Dirigentens ungdomsdröm var att dirigera sin egen kör, dvs. Finländska kammarkören.

Men kören fanns ju inte mera, åtminstone sov den en tusenårig sömn.

Dirigenten, som i grund och botten är en enkel man, tänkte att om det gick att grunda en kör år 1984, så varför skulle det inte gå att grunda samma kör på nytt år 2007?

Men så enkelt var det inte. Tiderna hade förändrats.

Det gick nog att arrangera en konsert och det gick nog att få sångare att sjunga på konserten, men efter konserten skingrades alla åt sina håll. Man hade börjat tänka att ett projekt åt gången räcker. Det fanns en handfull sångare som alltid kom när man behövde dem, men de andra kom och gick. I praktiken måste man skapa kören på nytt till alla konserter.

Det blev klart att man måste ha en klar strategi och ett klart mål varför man har en kör, annars finns det ingen orsak att ha en kör överhuvudtaget.

Man bildade en fyra personers ledningsgrupp som trodde benhårt på sin sak.

Man beslöt sig att delta i en tävling igen fast man visste att det var ett vågspel; vad skulle hända om kören inte skulle komma ens med i finalen?

Man deltog i den nationella tävlingen där man valde vilken finländsk kör som skulle skickas till EBU:s körtävling "Let the peoples sing". Kören blev sedan vald som Finlands representant i tävlingen. Kören kämpade sig till finalen och reste till Manchester, England för att delta i tävlingen där.

Kören blev fjärde denna gång. Hade man täkt sig att man kunde vinna samma tävling på nytt?

Kanske, men kören vann någonting mycket mera än det.

Processen innehöll mycket hårt arbete, ett gemensamt mål och långa samvaron, det var det som behövdes. Kören föddes på nytt på grund av ett långt gemensamt projekt, kärleken till att sjunga, och framför allt ett trevligt gäng som trivs tillsammans. Och det var egentligen på samma sätt som kören föddes första gången också år 1984.


Eric-Olof Söderström har grundat kören och är kantor i Borgå svenska domkyrkoförsamling.